Bättre att vara man
Det blev inga tapeter. Jag hade ju beställt, men tagit för givet att affären låg där den alltid legat... Så fel jag hade. Den hade slängt igen, flyttat, och där stod jag som ett fån i kvällskylan. Det är elakt svalt på kvällarna nu.
Men man har väl mål i mun tänkte jag och frågade mannen i byxställ, som stod där utanför i godanro och rökte, om han möjligtvis visste vart affären flyttat.
- Nja. Ja jobba ju här, sa han, men han mindes inte vart de flyttat och "det hade visst stått nån lapp på dörrn, men den va visst nere och...", så tänkte han ett tag och så slog han sina snälla ögon i mig och sa att han "nog hade det nerskrivet nån stans där inne och kom med här".
Kom gjorde jag, men vände vid hissen. Vågade helt enkelt inte följa med honom.
Och det här hatar jag. Det är inte jag. Jag hatar att jag låter mig styras av rädsla, inte av vad jag vill. Dessutom tror jag att han anade vad det var för rädsla som fick mig att backa och dra mig ur, och det måste ju också kännas som ett slag i ansiktet för honom. Fy för i helvete. Det är inte så här jag vill att världen ska vara.
Ibland önskar jag att jag var man.
Kommentarer
Trackback
