Frihetens pris
Efter en vecka i sjuksängen längtar jag ut. Antar att kroppen kände att den fick vara sjuk, när jag skulle vara ledig. Har ju också ett annat tempo nu, efter flera år med väldigt högt tempo kan jag sakta ner och det känns bra. Trodde nog att jag skulle sakna politiken mer, nu när jag lagt det mesta bakom mig, men det känns mest bara bra. Kanske delvis eftersom jag i alla fall tror att jag kan komma tillbaka om jag vill. Ser det mer som ett steg tillbaka för att andas och få perspektiv än som ett avslut och är tämligen övertygad om att jag skulle överleva också om det skulle visa sig att vägen tillbaka är stängd ;0) Vilket den kanske är. Märkligt att något man älskat så mycket kan kännas så avlägset.
Har nog något med mitt behov av frihet att göra. Höll mig ju alltid borta från allt vad fraktioner heter, vilket jag länge upplevde som enbart positivt och befriande. Att slippa skitsnack och vara fri att agera som jag tror och tycker. Men just det gjorde nog, tror jag så här i efterskott, att jag upplevdes som opålitlig. Man kunde ju aldrig helt räkna med mig, inte i någondera läger. Och läger finns det i alla partier! Av olika slag och ibland inte så enkla att urskilja, ibland permanenta, mer djupgående, andra gånger av tillfällig natur. Ja, ja. Det gjorde mig i alla fall ensam och utsatt. Friheten hade sitt pris. Och det borde jag ju ha kunnat lista ut.
Kommentarer
Trackback
