Frihetens pris
Efter en vecka i sjuksängen längtar jag ut. Antar att kroppen kände att den fick vara sjuk, när jag skulle vara ledig. Har ju också ett annat tempo nu, efter flera år med väldigt högt tempo kan jag sakta ner och det känns bra. Trodde nog att jag skulle sakna politiken mer, nu när jag lagt det mesta bakom mig, men det känns mest bara bra. Kanske delvis eftersom jag i alla fall tror att jag kan komma tillbaka om jag vill. Ser det mer som ett steg tillbaka för att andas och få perspektiv än som ett avslut och är tämligen övertygad om att jag skulle överleva också om det skulle visa sig att vägen tillbaka är stängd ;0) Vilket den kanske är. Märkligt att något man älskat så mycket kan kännas så avlägset.
Har nog något med mitt behov av frihet att göra. Höll mig ju alltid borta från allt vad fraktioner heter, vilket jag länge upplevde som enbart positivt och befriande. Att slippa skitsnack och vara fri att agera som jag tror och tycker. Men just det gjorde nog, tror jag så här i efterskott, att jag upplevdes som opålitlig. Man kunde ju aldrig helt räkna med mig, inte i någondera läger. Och läger finns det i alla partier! Av olika slag och ibland inte så enkla att urskilja, ibland permanenta, mer djupgående, andra gånger av tillfällig natur. Ja, ja. Det gjorde mig i alla fall ensam och utsatt. Friheten hade sitt pris. Och det borde jag ju ha kunnat lista ut.
Blommor och ilska
Har varit ute i solen. Och visst är jag lite darrig i benen, men det var lite skönt också. Och när jag kom hem stod det en bukett blommor utanför dörren, från DS. En alldeles underbar bukett med mörkt röda och blekgula blommor. Snyggt!
Egentligen ska man inte börja meningar med en sammanbindande konjunktion, som "och" eller "men", har jag lärt mig någon gång för länge sen, men enligt dotterns svenskalärare går det tydligen för sig. Strindberg skrev så och kan han så kan väl jag.
Apropå Strindberg - som inte är min favvo - såg jag lite av Oscarsgala för någon kväll sen och maken till föreställning. Blev så arg att jag stängde av tv:n. Bara män. Nästan. Män som producerar. Som skriver manus. Som skriver musik. Som redigerar. Som får o så många tack. Hädanefter bojkottar jag all film som män gjort. Börjar bli - rabiat.
Ligger hemma och är sjuk
Det efterlängtade sportlovet kom och jag hade en massa planer. Skulle gå i solen på Djurgården, måla akvarell, läsa, plantera om blommor, umgås med dottern och med lilla guddottern. Men vad blev det av det?
En härlig lördag på Skansen med B, dottern samt syster med familj och det var underbart, men aningen kort. För redan samma kväll kände jag att något inte var som det skulle, stel och öm i hela kroppen försökte jag intala mig att det var träningsvärk. Visste väl att det var överoptimistiskt. Hade tränat på onsdagen och vem har väl hört talas om träningsvärk som dyker upp tre dygn senare...
Men vill man inte se sanningen i vitögat så vill man inte. Hur som vaknade jag med 39 graders feber på söndagen och sen har jag legat här i nån sorts dvala. Väl ompysslad av B och dottern, så det är inte ett dugg synd om mig, men det blev ju ändå inte riktigt som jag tänkt mig.
I dag känns det dock mycket bättre, så nu får det vara slut på det här. Jag ska duscha, jo, jag har faktiskt duschat under de här dagarna, fullt så äcklig att jag hoppar över det fyra dagar i sträck är jag inte, men nu tänker jag dessutom klä mig och gå ut. Skönt!
Välkommen till min blogg!
I evigheter har jag tänkt att jag ska börja blogga och nu har jag äntligen kommit i gång. Känns lite konstigt och lite läskigt, även om jag inte för mitt liv rationellt kan förstå varför det känns läskigt. Men jag är van vid att inte begripa så för all del. Jag är van. Välkommen!
